När tv-apparaten var en möbel
Under TV:ns tidiga era var apparaterna inte de tunna skärmar vi är vana vid idag, utan stora, klumpiga möbler. Tillverkarna designade dem för att smälta in i vardagsrumsinredningen snarare än att dominera den.
TV-apparaten byggdes in i ett robust skåp av trä, ofta i stilar som matchade övriga möbler i hemmet. Luckorna gjorde att TV:n, när den inte användes, såg ut som en vanlig byrå, ett barskåp eller en annan elegant möbel, vilket upprätthöll en traditionell och prydlig estetik.
En TV var en dyr och ny lyxvara, och möblemanget kring den betonade dess värde och ägarens status.
Luckorna fascinerar
Luckorna fyllde också flera praktiska och sociala funktioner:
Luckorna skyddade den ömtåliga bildskärmen (som var gjord av tjockt glas) från damm, smuts och oavsiktliga stötar när den inte användes.
På 1950-talet var själva tekniken och den svarta, tomma skärmen när den var avstängd inte alltid estetiskt tilltalande. Att dölja den svarta rutan bibehöll rummets "ordning" och elegans.
Vissa anser att luckorna hade en social funktion. De gjorde det möjligt för familjeöverhuvudet att bokstavligen "stänga av" TV:n och därmed signalera att det var dags för andra aktiviteter, som samtal eller läsning, vilket bidrog till att reglera familjens TV-tittande.
I takt med att TV-apparaterna blev billigare, vanligare och tekniskt mer avancerade med tunnare design, försvann behovet av de stora trämöblerna och luckorna. Designfokus flyttades från att dölja tekniken till att visa upp den.
Bilden visar en väldigt ung Charlotte Reimerson som 1958 gjorde tv-debut i tv-programmet Vi läser annonser. Ett program som fokuserade på konsumentupplysning och kritiskt granskade den vid tiden ofta vilseledande reklamen för produkter.